Fängslad i sin egen trygghetszon

Att ha det alldeles för bra blir lätt ett fängelse i sig. Det är nämligen då som man förnekar sina innersta drömmar för att man har något att förlora…

Jag skulle därför som exempel vilja likna livet vid ett hav fullt utav flytande isflak där man själv står på ett isflak, och för att komma vidare så måste man hoppa till andra isflak…

Men om man står på ett isflak där man trivs bra och känner trygghet så kan det vara svårt att våga hoppa bort ifrån detta isflaket till ett annat, eftersom att isflaket som man hoppar bort ifrån ofta driver iväg bakom ens rygg så att man inte kan återvända igen…

Ett annat faktum är att man aldrig kan veta innan man har hoppat om isflaket man hoppar till är bättre eller sämre än det som man redan står på, eller om det ens orkar bära upp en överhuvudtaget??

Själva problematiken i min teori är enkel… För om man aldrig hoppar bort ifrån plattformen där man står, så kommer man heller aldrig få reda på om det finns någonting annat bortom horisonten som överträffar ens vildaste fantasier vad gäller förväntningarna på detta liv…

Sanningen är nämligen den, att den som står på ett sjunkande isflak tvingas hoppa vidare, och den som står på ett isflak i missnöje kanske kan tänka sig bli lite blöt för att få det bättre. Men många som har det alldeles för bra fastnar lätt i en cirkel som drar en allt djupare och djupare ner i en svart förnekelse av sina innersta drömmar…

Nä, sov gott alla, och lev livet… Jag funderar nämligen själv på att börjar göra det snart!

– Jimmy Holmevi